Rune Olsson

Världens bästa farfar

Du var alltid pigg och glad. Kommer ihåg när ni äldre pojkar gjorde iordning fotbollsplanen i Öratjärnsdalen,där vi spelade mycket fotboll tillsammans, de är väl sådär en 55-60 år sen men sånt glömmer man inte. Vila i frid, så ses vi

Glömmer aldrig våra fina stunder tillsammans på passen i skogen, din glädje ditt skratt. Vi ses Elizabeth

Under delar av sitt liv levde Rune tillsammans med Rut Hedenström och hennes barnbarn Frida som var Runes ögonsten. Efter Ruts bortgång var det brorsbarnet Roland Olsson som var till stor hjälp för Rune. Hemtjänsten fick mycket, mycket beröm av Rune och de möjliggjorde för honom att bo kvar i Öratjärndalen. Han såg fram emot deras besök och korta promenader. Rune uttalade sig också mycket positivt om personalen på äldreboendet Gimsätra där han trivdes. Det som oroade honom mycket var diskussionerna om neddragningar inom äldrevården i Bräcke. Han var rädd för sin egen och andras framtid. Rune gick på skola i Sösjö och fortsättningsskola i Bräcke. Rune berättade ofta om det hårda livet under sin ungdom. Skogsarbete och timmerkörning i djupsnö samt att pulsa i snö till och från arbetsplatserna var krävande. Rune arbetade också i kvartsbrottet i Öratjärndalen. Ett riskfyllt jobb där kvarts bröts och hissades upp med uppenbara olycksrisker. Rune var själv förvånad att han överlevde detta arbete. När en ny väg byggdes till Öratjärndalen på 1950-talet började Rune arbeta som svarvare på Ljungbergs Mekaniska i Bräcke. Vägen gav också Rune möjlighet att resa på semestrar till Småland, mycket uppskattade resor. Att ha bil var stort för Rune och han ägde en Austin A30, DKW, Saab och Golf. Han beklagade flera gånger att han inte reste på semester i Norge med Hurtigruten. När jag frågade Rune om hans bästa minne så var det tveklöst när han sköt Storoxen, med ett guldhorn på 18 taggar. Älgjakt jämte harjakt betydde mycket för Rune. Hans stövare var hans jaktkamrater och vänner. När hans svaga ben inte möjliggjorde jakt var hans stora intresse sport, nyheter på tv och att spela kort. Att spela poängpoker med Rune var ett nöje. Han var en bra kortspelare! Rune kunde Öratjärndalen och dess historia och han var min kunskapskälla när jag skrev boken om Öratjärndalen. Han var mycket noggrann med stavningen av namnet Öratjärndalen och att bosättningen på Storberget skulle bli omnämnt i boken. Däremot var han fåordig om tjuvjakt och förnekade bestämt att han skjutit någon älg olagligt. Rune var min vän som jag gärna besökte i Öratjärndalen och på äldreboendet Gimsätra i Bräcke. Då pratade vi om såväl gamla minnen som dagsaktuella händelser och vad som hände i världen. Lennart Bäckström